Igår fick mamma (sin tredje) hjärtinfarkt och det påverkar självklart oss alla i hennes närhet. Hon är inlagd för observation. Imorgon väntar kranskärlsröntgen. Vi ringde henne under kvällen men fick inget svar, vi ville säga godnatt och höra hennes röst. Hon skrev nyss att hon måste stått i duschen just då. Jag tänker massor på henne och tankar far hit och dit. Relationer är så speciella och unika. Ingen har ju en likadan relation som den andre har till en specifik person. Och när livet och vardagen ställs lite på sniskan är det lätt att man tänker mer på just relationen (i detta fall till just mamma men även mina systrar och pappa). I en stor familj är det så lätt att oro leder till missförstånd, när alla egentligen bara menar väl och önskar samma sak. Jag tar lätt på mig rollen att på något vis försöka organisera och fixa och de andra blir mest trötta och "tjuriga" på mig. Jag kan bli så less på mig själv att jag blir sådär. Som en "Fröken redig". Mitt i detta håller jag på att försöka reda ut denna flytt, som jag är helt beroende av andras hjälp (jävligt, ursäkta svordommen, tröttsamt att som 34 åring inte kunna fixa saker och ting själv)!  Som tex pappas hjälp. Och nu måste hans prio ett få vara mamma och deras hem och välmående. Och då blir jag stressad över det, att jag ens känner så gör nig ännu mer trött och arg på mig själv. Men just nu är jag bara så förbannat trött på deänna flytt... Och Texas ska må bra, vara pedagogisk och uppmärksam på honom och hans mående. Hur jag nästan går på tå runt honom för att han ska slippa känna oro och rädsla att tex kräkas eller skiljas åt. Har ett tag känt mig låg, orkeslös och noll inspiration till något. Och trött på att jag hela tiden ältar mitt liv med vänner och familj. Jag förstår om folk blir trött på mig. 

.

Skickar mina önskningar och stjärnfall till mamma men också min goda vän Lena. Starka fantastiska kvinnor som just nu behöver all världens energi och kärlek. Mina tankar är hos er. 

.

(M, du är min finaste stöttepelare! Tack för allt)