....

Jag trodde aldrig jag skulle skriva här igen. Men idag, nu ikväll, kände jag behovet av att skriva av mig. Det har varit och är just nu en känslomässig berg-och dalbana. Och jag väljer att hålla det mesta inom mig. Mycket för att jag bara inte orkar vara den som ”alltid” har saker att noja och må dåligt över. Jag är ju aldrig glad. Jag skrattar aldrig. Jag bara maler på och det är alltid något som tynger mig. Är det inte jag själv så är det någon annans mående som bekymrar. 
.
Texas kom inte in på Engelska skolan. Jag blev besviken, Texas grät när jag berättade. Vi är ledsna båda två. Vi har stått i kö sedan 2014 och jag trodde faktiskt vi skulle få plats. Texas tårar var värre än min egna besvikelse. Det suger rent ut sagt. 
.
Mitt jobb. De vill ha ”svar” på redan nu om jag kommer söka någon utbildning till hösten. Hur svarar man på det? Hur ska jag veta nu i december hur jag känner i vår? Hur hade ni känt om jobbet ställt den pressen på er? Om jag säger ja, vad tänker de då? Ska de börja leta efter en ny trafiklärare? Jag vet ju inte ens om jag kommer söka, kommer in, vill börja om jag kommer in. Suck. Om jag säger nej, är jag liksom fast då? Vill jag ens plugga? Vågar jag gå från fast tjänst till CSN? Den tryggheten vet jag inte om jag vågar släppa. och snälla säg nu inte till mig att följa min dröm, våga satsa. För så enkelt är det inte. Vi är EN person som får pengar i denna familj, och alka ni vet att saker och ting kostar och ska betalas. Och livet ska kunna fungerar drägligt. Och jobbet jag har, vill jag bli kvar där i 2-3 år till? men väldigt liten chans till personlig utveckling. Jag tänker och funderar om och om igen. Jag vill ta mig själv vidare men ger upp innan jag ens börjar. Min tro på nig själv är låg även om ni kanske inte tror eller märker det. Men så är det, jag har liksom gett upp.
.
Jag orkar inte ringa någon, orkar inte mer än vår vardag. Jag är inte direkt någon lattjo kompis för tillfället. Jag vill ha jul, ledigt och gemenskap med familjen. 
.
 
 

Dränerad på energi

Vill verkligen inte att helgen ska vara över. Min kropp och knopp hade behövt en ledig dag till för att vila. Har dragits med något som rubbar allmäntillståndet de senaste veckorna. Inte kännt mig helt 100. Tömd på energi. Tanken på att svettas och ta i har legat på hatthyllan. Förhoppningsvis vaknar jag med en piggare känsla imorgon. 
.
Idag hade vi en lugn förmiddag hemma, sen bio och efter det lekparkshäng med kompisar. Det var mysigt att få några timmar med prat om livet undertiden kidsen lekte. 

Morgonmys

Vi är ganska nyss vakna här, jag har som alltid haft ganska jobbig natt mellan fredag-lördag. Förstår inte varför just den natten sällan låter mig sova ordentligt? Huvudvärken är här precis som de senaste veckorna. Vaknar ofta under natten av att huvudet värker och sen sitter det u till efter frukost. Ibland längre in på dagen. Det påverkar såklart mig.
Efter frukost åker vi med buss till Mariebo för att där möta Hana och vidare färd mot Skövde och badhus. Vi har aldrig varit där tidigare så det ska bli himla skoj!
.
Som en del av er vet fick mamma en hjärtinfarkt (tror läkaren iaf då alla symptom påvisade detta men prover såg normala ut?) för några veckor sen. Som om inte det vore nog har det nu konstaterats att hon har elakartad hudcancer, malignt melanom. Så nästa fredag ska hon sövas för att de ska kunna skära bort ännu mer i benet samt gå in i lymfkörtlar i ljumsken. Se om cancern spridit sig uppåt och till fler ställen i kroppen. Är så imponerad av mamma som med all denna skit orkar/ är så positiv! Jag som vanligtvis tänker katastroftankar har ändå lyckats smittas lite av hennes positivitet. Heja mami och heja vården! 

Jossan & Texas

- och en dammråtta här och där

RSS 2.0