Vet ni

Vet ni hur det känns att ständigt pumpas med sociala medier, andra bloggar, vänner och samhället hur man ska se ut? Ja, säkert. Lägg då på att vara mamma också. Ännu värre. För efter bara tre veckor ska man vara igång igen. Och underbart är väl då att ungen tuttar ur dig halva din kroppsvikt. Grattis du vackra smala kvinna.
Jag hade inte den turen. Nej, för jag kunde inte amma. Hur mycket jag än ville och kämpade så gick det inte. Så då var det ju bara att börja banta. Och banta och frossa och banta och frossa. För perfekta, det blir ju alla!
.
Helt plötsligt hände det ngt, kilona rasade och promenaderna blev raskare. Och alla sa "wow, vad duktig du är!" Lchf var miraklet.. Det underbara hände även mig, mitt feta arsle blev slappt och helt obefintligt. Mitt tidigare gäddhäng blev än mer hängande på samma gång som armen fick en omkrets på ca 0 cm. Varje vecka spenderade jag pengar på nya jeans. Stl 42. Stl 40. Stl 38 ( har ALDRIG) hänt förr. Stl 36 och Jisses, stl 34. Men smal? Nja, mest slapp och omusklad var mitt svar. Vågen ljuger. 69 kg? Det måste vara ngt fel? 62 kg? Hm, undra om jag kan gå ner mer? 58, 57, 56, 55. 54 kg. Pang! Jag var sjuk. Ätstörningar. Absolut. Men giftstruma. Vad fan är det? Min läkare förklarade att operation var nödvändigt, mitt hjärta tog mycket stryk och jag var egentligen helt slut som artist. Som mamma, som vän. Efter op gick jag snabbt upp 20 kg. Och allt började om. Eller det höll på att få en ny start. Men så där enkelt som det var förra gången blev det inte. En jävla käftsmäll är vad livet gav mig.
Hur ska jag hitta orken att träna, att komna i form när mina vakna timmar är antingen på jobbet eller i hemmet med Texas? Jag håller på att gå sönder. Jag har så mycket ilska över mig själv inom mig. Mot mig själv, alla andra kan, så varför kan inte jag? En sund kost och en löptur då och då i all ära. Men att när klockan slagit åtta lägga sig på golvet och göra sig svettig? Jag orkar liksom inte...
Och det yttre är det första man ser. Vad ser då folk? En morsa som sitter hemma och trycker pizza. Inte en sund kvinna som kämpar på med få få och små resultat. Jag hatar det. Jag hatar att det var jag som var tvungen att gå igenom hela förra året. Är fullt medveten om att många många många har resor tusen gånger värre. Men min resa gör jag själv. Jag är både mamma och pappa och arbetskamrat och lärare. Och helt sönder i huvudet. avundas alla som är smala, vältränade och lyckade. Varför inte jag?
Jag måste hitta nytt fokus. Texas. Texas måste bli mitt fulla fokus. Vår vardag och vårt liv är det viktigaste. Jag är frisk. Texas är frisk. Vi är det viktigaste jag har!
.
Var bara tvungen. Tankar kväver mig.

Jossan & Texas

- och en dammråtta här och där

RSS 2.0