Den känslan

Idag har vi haft det bra men också varit lite osams. Det började med att han trodde han skulle få åka till landet, sova där och se på de nya valparna. Sen förstörde jag allt när jag berättade att vi skulle bli kvar hemma i stan. Den besvikelsen och de tårarna.. Då föreslog jag glassdejt i city så vi drog dit. Precis när vi köpt glass får han sådär panikont i magen och tror han ska spy, detta är så jobbigt för det händer mer och mer ofta (vad ska jag göra? Han tar magmedicin och bajsar bra nu. Men han blir liksom akut bajsnödig och får ont i magen och paniken växer snabbt) Jag blir irriterad (pga vet till 90 % att han ej kommer spy), Texas blir ledsen. Vi är arga på varandra och sen på oss själva. Jag hatar när det blir så. Hatar! För efteråt inser jag ofta att jag beter mig som en omogen tonåring. Och Texas är 6,5 år. Inte en vuxen person. Vi blir alltid sams efteråt. Men Texas blir så taskig mot sig själv, säger att han är värdelös osv. Och drt gör så ont i mig. För det är ju pga mig han säger så. Han säger så för att skydda mig. Och det är så så så fel. Ett barn är ett barn och jag är den vuxna. När vi haft ett bråk som det idag mår jag fruktansvärt dåligt efteråt. Med all rätt! Jag tappar liksom gnistan, glädjen. Känner mig så ensam och vill mest bara gråta och krama Texas, hålla honom nära. 
Den finaste jag har är ju alltid han. 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Jossan & Texas

- och en dammråtta här och där

RSS 2.0