Här ligger jag nu i soffan, snart dags att flytta över till sängen. Imorgon är det dags igen. Klocka som ringer, väckning av barn, jobb, kugghjul, vardagsstress men också rutiner (vilket jag mår bra av). Men visst har jag en släng av "ångest". Det har varit så skönt och välbehövligt för oss att få vakna utan en klocka som ringer på morgonen. Och dagar utan tider att passa. Tyvärr har vi inte alls hunnit träffa alla vi borde hunnit ta oss tiden att ses med. Men men livet är ju inte slut bara för att jullovet är det. Måste bli bättre på att höra av mig och boka in lekdejter. 

.

Jag ska inte låtsas som att allt är frid och fröjd. Det är det inte. Jag mår inte allt för bra i det mentala just nu. Jag vet att det till viss del beror på att högtiderna och ledigheten är över. En fruktansvärd tomhet. Men det beror också på ensamheten, att inte ha en vuxen som stöttar upp här i hemmet. En förändring i vardagen. Men vad vill jag? Det själviska i att skaffa barn utan att kunna ge honom en far. Inte ens ett namn. DET är jobbigt. Jag går igenom olika scenarier i Huvudet. Kunde jag gjort annorlunda? Gjorde jag rätt? Kan man på något vis hitta honom? Vad händer i så fall? Döm och tyck vad ni vill. Tro aldrig att jag inte tänker på Det. Det gör jag. Varje dag. Plus allt annat. Pengar, trygghet, boende, hur drygt det är att vara 34 år och inte ha råd till en bil, inte ha pengar att resa för, inte kunna köpa sig en ny säng osv... ibland är livet bara jobbigt. Det, eller den, som räddar mig i alla lägen är såklart Texas.