Det är mycket nu. På alla plan, alla känslor. Många har det tufft. Vi alla gör vårt yttersta hela tiden för att duga, passa in, bli omtyckta, fixa, planera. Osv. Det blir liksom för mycket tillslut. Hjärnan går på högvarv. Andas. Det gör inget om klädhögen växer, om du diskar imorgon istället för ikväll, om du somnar med sminket på ellerom du skiter i löprundan. Vi är alltid ändå den bästa versionen av oss själva. 

.

Texas har det tufft med skolan, pedagoger har det tufft med Texas. Han stör. Han pratar mycket. Han har svårt att vara stilla. Men han är aldrig elak eller "uppkäftig". Men ändå, han märks. Och nästintill varje dag måste de vuxna berätta att det varit en "mindre bra dag". Vi pratar jag och Texas, han förklarar att han försöker säga stopp och nej till sig själv då han känner att han inte lyssnar osv. Men ändå jan han inte hindra känslorna och orden. Jag tycker ändå att det är så viktigt att ge honom beröm för allt han är bra på, risken är annars att det som är jobbigt tar över och skolan blir ett problem. Och det får inte ske. Han gillar skolan, efter de tuffa och jobbiga veckorna i början har det vänt till det positiva. Och jag hoppas nu så på att jag och de vuxna kan hjälpa honom med hans okontrollerade knopp och kropp.