Jag skriver då och då brev till Texas, som jag lägger ner i kuvert och klistrar igen. Dessa brev berättar lite om vår tillvaro, hur vårt liv ser ut, problematik och glädje. Och framförallt allt fantastiskt vi upplever tillsammans. Jag tänker att dessa brev kan göra Texas varm i själen när han om x antal år kan läsa och förstå.

Jag ser dem också som en dagbok, något bara han och jag får ta del av, om jag skulle dras bort från jordelivet. För ingen kan ju bättre än jag berätta om vårt liv för honom. Genom breven kan han kanske minnas, fantisera, spela upp dessa bilder inuti sitt huvud. Han kan läsa breven för sina egna barn och han kan för alltid bära dem med sig.

Ens tanken att slitas bort gör mig självklart illamående. Men dessa tankar är ett nödvändigt ont för mig. Jag bearbetar mina känslor och mina tankar genom ord. Jag har inte en partner att dela tankarna med, så jag gör det genom papper och penna. Och jag gör det för mitt barn. Han kommer för alltid ha sin barndom med sig. Den kommer aldrig någon kunna ta ifrån honom.

Min lilla böna. ♥