Som ni märker (ni? vem läser ens här?) är det väldigt tunt med inlägg just här. Instagram har istället fått ta den känslomässiga berg- och dalbanan vår lilla familj just nu genomgår i och med Texas förskole/ fritidsstart. Up and down om och om igen. Denna morgon skiljde sig inte nämnvärt från de andra mornarna vi haft. Gråt, oro, toabesök till och från en timme innan vi var tvungna att gå hemifrån. När jag hämtade honom 9 timmar senare var han glad. Positivt. Ikväll innan sömn kom de jobbiga tankarna krypandes tillbaka. Han känner en otroligt stor saknad efter mig på dagarna. Det gör honom ledsen. Seperstionsångest är en vanlig del i utvecklingsfas 6-7 åringar kan ha. Han tycker det är jobbigt i matsalen (bör då tillägga att han har ätit i matsalen ett helt år redan och det har tidigare inte varit ett problem). Oro inför flytt, ito att bli mobbad, oro att kräkas. Han förstår själv inte varför han känner alla dessa saker. Men en guldstjärna till honom hur duktig han är på att sätta ord på känslor. Hur duktig han är på att prata och berätta! Håller tummarna för en god natt. Och mindre tårar imorgon bitti. Tacksam för bra pedagoger som jag redan känner förtroende för.